Det bästa med att bli äldre – som löpare och kvinna

Finns de som inte gillar att åldras. Femtio-plus-åldrande alltså. Som löpare har man gjort sina snabbaste tider och enda chansen vara ”bättre” än sitt yngre jag är att pröva nytt.

Själv tycker jag inte det gör nåt att jag inte kommer i närheten av mina tidigare mil-, hel- och halvmarathon- eller 100 km-tider. Jag är tacksam att få springa ordentligt igen. Jämför jag mig med mig tänker ung: åh vad bra du var.

Och! Det bästa. Med att bli äldre. Som kvinna: att inte ha mens längre. Klimakteriet. Övergångsåldern. Helt och hållet en befrielse. Ok, kortare lopp och mens är ingen big deal (för den som likt mig inte haft pms eller smärtor vid mens; som mest har jag haft anings molande värk i ryggen nån gång). Men vid lopp som tar flera timmar. Vid ultra. Då är mens-time inget lyft. Menar, strulet. Om/när det forsar ur en. Ha koll på toan. Ha byte till hands.

Åren innan mensen upphör kan den komma oregelbundet. Så jag lyckades pricka in mens till nästan varenda tävling. Som: 6 timmar på löpband (lagtävling) och Hammarby alpine marathon dan därpå (23 ggr uppför Hammarbybacken). Löpband inne på ett gym gick väl an, nära till toa och lätt bunkra med tamponger i väskan. Men Hammarbybacken var knepigare. De här gångerna (mensen kan bli rikligare när den är på väg upphöra helt) var det fråga om värsta flodflödet, dvs hade behövt en toa typ varannan timme för att vara säker. Jag gillar inte att ta tabletter, särskilt inte för sånt här, men Cyklo-F fick det bli. De minskar blödningarna, men påverkar inte kroppens hormoner.

Och Stadionmarathon, varvbana nära Stadion, bara marathon, men många minuter till toa. Cyklo-F blev räddningen än en gång.

Tidigare, när jag sprang 100-kmslopp på nittiotalet var jag däremot lyckosam, ingen mens (bara nån gång sista mensdagarna), hade då heller inte så rikliga blödningar.

Nu har jag inte haft mens på ca ett och ett halv år och kan med säkerhet fira dess upphörande. Och klimakteriet har för mig (hittills) varit besvärsfritt. Hade nån sorts värmeböljor i kroppen förra hösten, bara på natten. Men ok, den hettan! Ändå bara mini-vallningar jämfört med många andras. Pågick ca ett halvår (inte ovanligt att sånt håller på i flera år).

Nå, motion lär ska underlätta mensrelaterade besvär så – keep running. Tills en dag: befrielsen.

(Men! Om mensen upphör innan klimakteriet, som den gör hos en del som tränar hårt och äter för lite/fel, då ska det inte ses som nån lättnad. Det är ett tecken på att kroppen superstressad.)

Så fåras man, åras, likt träden.

Så fåras man, åras, likt träden.

Annonser
Publicerat i Kroppen | Märkt | 2 kommentarer

Ultraintervalchallenge med Pace on Earth

Foto från Pace on Earth

Foto från Pace on Earth

Upplägget är en mil var tredje timme. Start kl 00.00, sen natt och dag och sista intervallen kl 21.00. Tanken är att man springer, men det är helt ok att röra på sig på annat vis och man måste inte vara med på alla intervaller. Kan ju vara att man varit skadad, att man bara vill testa sig eller att man av andra skäl inte har möjlighet vara med på alla.

Man lägger upp bilder på instagram och facebook, har chans att vinna priser. Och framför allt: det blir som en community där man peppar varandra och känner sig allmänt delaktig. Bästa inspirationen!

Eftersom jag rehabat och är i igångsättningsstadiet efter skada, var springa alla intervaller ingen option för mig. Kl 00.00 och 3.00 vill man som kvinna ev inte ge sig ut ensam i natten i en Stockholmsförort, så jag plockade fram min gamla ministepper. Vet, låter heltöntigt, men med benen i slalomställning tar det så det duger. Mentalt är det absolut en utmaning: 45 min hur dötrist som helst. Benlyft på ”spikmatta” och balansplatta och två första intervallerna var gjorda. Kl 6 festade jag till det med ett löppass. 8 km, eftersom jag inte gjort en mil än efter senaste skadan och ju några intervaller kvar.

Kl 9: jogg till Hammarbybacken, tre gånger upp och ner. Kl 12: same procedure, fast fyra gånger i backen. Kl 15: återigen Hammarbybacken, tre gånger, varav en baklänges upp, i lätt duggregn.

Kl 18: regnade rejält och blöt backe är lite risky (med tanke på ankeln), så det blev gym och cykel, trampis och crosstrainer. Kl 21: sista intervallen, fortfarande väldigt regnigt, gymmet lockade, jag har inga bra löparregnkläder, men mind over matter, hade bestämt löpning och det blev det. Fast jag är en ”ökenvarelse” och normalt inte ger mig ut i sånt här regn. För jag vill inte. Vill verkligen inte. Tycker inte om löpning i värsta ovädret. Men ok, goretex-jacka (eg mer för vandring) och byxor, keps och det var inte olidligt. Sprang i snigelfart, tur det för då hann jag se och undvika trampa på alla grodor som befolkat motionsspåret. 8 km var planen, inte riktigt hemma då, så det blev 9 och så kom jag plötsligt på att, what en km till går väl när jag ändå trotsar regnet. Så blev det till sist en mil-intervall.

Summa löpning: bara 37 km, men väldigt glad för det, för ändå mesta sen början av mars. Tacksam att ankeln höll. Men lite ledsen (och rädd) för känningar vid fartökningar.

Det är både lättare och svårare springa långt uppdelat på flera pass i stället för i ett svep. Man får lite återhämtning, hinner äta, vila – för egen del passar det bäst att inte sova, bara vila mellan intervallerna. Sov mellan nattpassen och var mos i kroppen inför kl 6-passet. Min rutin blev: snabbdusch, lägga upp på fb och IG, mat, kort promenad, soffhäng, ut igen.

Det tuffa är förstås att man segar till. Att komma igång igen och igen tar extra energi. Men just det som är spännande: märka hur man fungerar, vad man tänker eller inte tänker. Upptäckterna om kroppen, den kanske inte reagerar som man trott innan. Sånt. Tycker jag är superintressant.

Bonus: vann Clif energybars för 696 kr! Woho, välkommet för en som sällan har råd unna sig lyxen köpis-bars. Och insikten om att all rehab, styrketräning, promenader, hållit mig i form under skade-månader och att jag kan springa mängd, kan ultra-träna och få ta del av den flowfeeling den ger, också om/när ankeln inte tål maxfart.

För mer info checka Pace on Earths hemsida: http://www.paceonearth.se/ultraintervalchallenge/

IMG_20150725_1020012015-07-25 22.00.41

 

 

Publicerat i Inspiration, Träning, Ultra | Märkt ,

Springandets väsen

En poetisk hyllning till löpning:

Springandets väsen

Av allt vi springer med                                                                                                                         inte är det bara benen

en glimt i ögat                                                                                                                                  vittnar                                                                                                                                                    om rörelsen                                                                                                                                            i hjärtat                                                                                                                                               stegen i fötterna                                                                                                                                speglar känslan                                                                                                                                    jag är möjlig                                                                                                                                        jag är en möjlighet                                                                                                                              jag är många möjligheter

springandet                                                                                                                                        fyller lungorna                                                                                                                                    med luft                                                                                                                                                 och tömmer                                                                                                                                         magen andas                                                                                                                                        tredje ögat andas                                                                                                                                 ett enda andetag                                                                                                                                   är allt som behövs

springandet                                                                                                                                           är sitt eget                                                                                                                                              så uppenbart                                                                                                                                        sin egen mening                                                                                                                                   det här steget                                                                                                                                        just det här                                                                                                                                             är det första                                                                                                                                         och det sista

springandet                                                                                                                                           är ett väsen                                                                                                                                           en andes doft                                                                                                                                      som uppenbarar sig                                                                                                                                i tår                                                                                                                                                     och fingrar

det nakna                                                                                                                                         enkla                                                                                                                                                        livet                                                                                                                                                   love inside out.

2015-07-02 12.51.43

 

Publicerat i Kreativitet, Livsmening, Poesi | Märkt , ,

Tuffare än pannben

Det där med pannben. Vad det nu eg är. Jag (och många med mig) vet nåt mycket tuffare: sårbarhet. Att vara skadad. Att behöva hålla igen. Att slita och hitta oanade krafter i kroppen är så mycket lättare att deala med än den osäkerhet som en skada kan innebära.

Jag fick nåt jox i vänster ankel i slutet av mars (överbelastning, fattar), missade tävlingar och fick träna på gym, crosstrainer, styrka, började springa i slutet av maj, kom igång, allt ok, allt inte ok (what, fattar nada), ankeln svullnade (samma ankel, annan grej). Hit och dit till läkare, naprapat (ju inte råd med), sjukgymnaster. Nån säger ett, nån säger ett annat. ”Kanske artros, det är ingen dödsdom, du kan springa, men med måtta.” Med måtta! Jag vill springa måttlöst, hejdlöst, gränslöst. Jag faller ner i ett svart hål av sorg, av saknad, av längtan. ”Nä, absolut inte artros, men nu max 5 km ett tag.” Den sköra ljusningen. Så nu gör jag mina övningar för att stärka ankeln, springer kort, utövar tuffaste disciplinen: att hålla igen.

Vi vill så gärna tro: just do it, du kan det du vill och hela det där möjlighets-tänket. Visst bär den goda tanken långt och våra förmågor är vanligen större än vi anar. Men livet formar sig ändå inte alltid som vi önskar, tror, hoppas. Det är då det gäller. Att se/upptäcka att vår sårbarhet inte är en förbannelse. Att en skada, en sjukdom ev inte ”har en mening”, men att den är en möjlighet. Jo, jag vet, det är inte roligt, inte roligt alls, vi vill det inte, vi vill så väldigt mycket inte – men den här sårbarheten är hos oss vare sig vi vill eller inte.

Första skadan (mitt livs första löprelaterade) kunde jag hantera med visst mod. Fokuserade på att det är bra mental träning o dyl. Men andra, gud, mörker. Nej, nej, nej och nu, om sommaren när löpningen är som ljuvligast. Så jag lät mig falla in i nåt chock-lindrande töcken några dagar. Som lättats: it is as it is. Så jag ger space åt den smärtsamma längtan efter löpningen. Ger space åt slow way back. Den långsamma läkningen.

Just nu sker det:                                                                                                                                livet öppnar sig

and life unfolds                                                                                                                                          i njutningen                                                                                                                                               i glädjen och ljuset                                                                                                                               när allt tycks möjligt                                                                                                                            liksom                                                                                                                                                          i smärtan                                                                                                                                                 i sorgen och det mörka                                                                                                                    mörkret                                                                                                                                                  liksom                                                                                                                                                         i den där inget-särskilt-känslan                                                                                                        när läget verkar                                                                                                                                      så där lagom                                                                                                                                    under kontroll

and life unfolds                                                                                                                                          när du är                                                                                                                                                    i det som är.

”It is not an error that you have taken birth as a sensitive human being, with an achy and sometimes broken-open heart. You need not fix your vulnerability or heal the primordial burning that has been placed within you…Your senses, your nervous system, and your ripening body are open, alive, and quivering with the nectar of presence. This revelation is the only scripture you’ll ever need.” (Matt Licata)

2015-07-02 12.42.58 - Kopia

Publicerat i Livsmening, Rehab-time | Märkt , | 2 kommentarer

Recension Altra Torin och Instinct

Fötterna är själva basen för hela kroppens rörelser. Det finns ca 38 muskler i foten. De musklerna behöver förstås tränas som alla andra. Bäst görs det barfota eller i skor som tillåter rörelse. Och tårna ’andas’ de med och behöver space också när vi springer.

Då är Altra ett gott val vad gäller löparskor. Jag har fått testa två av deras road-modeller: Torin 1.5 och Instinct 2.0.                                                                                                         ”Gender specific” står det om dem, det kan vi storfotade damer glömma, vi får hålla oss till herrmodellerna (som hos de flesta löpskotillverkare/löpbutiker här i Sverige, Altra finns i damstorlekar upp till US11 i USA, 9.5 här).                                                                            Förutom breda tå-boxen är Altras signum zerodrop, lika höga i häl som framfot. Eftersom de inte är minimalistiskt tunna i sulan är de utmärkta som ”övergångs-sko” för de som inte sprungit med zerodrop tidigare.

Instinct 2.0 (dammodellen heter Intuition):                                                                                  en klart positiv överraskning. Trodde skorna skulle kännas stela, ev lite klumpiga, men de är mjuka (se bilden) med stadga. I jämförelse med t ex supersköna Saucony kinvara, som jag älskar men som jag tycker inte håller för ultrasträckor, blir ”blobbig”, är Instincten fastare. Ger support och svarar på fotens rörelse.                                                                      Den beskrivs av Altra som väg, crossfit och promenadsko. Nån har uttryckt att de är ”mini-Hokas”. Ligger nåt i det, men minns då tåboxen: här får tårna plats spreta och stortån pressas inte inåt. Instincten känns som en pålitlig ”arbetssko”, en vardagskompis som kanske inte blir absoluta favoriten, men som är en ”visst ja, den är ju skönare/bättre än jag minns-sko”.                                                                                                                                      Hälpartiet är lite för brett, kanske beror på att jag inte har häl som en hel karl. Häl-plösarna är också onödigt tjocka.                                                                                                     Ett plus för de icke-glidiga, platta (men varför så korta) skosnörena.

Ca 269 gr (ca storlek US 9.5), sulans tjocklek 25 mm.

Torin 1.5:                                                                                                                                        Egentligen begriper jag inte att en sko kan kännas så smidig, fast den är stel(are än Instincten, se bild) och relativt tung. Inget jag märker när jag springer, för det här är en nästan perfekt sko för mig. ”High cushion” och ”tät” i sulan, håller ihop, den är inte för mjuk, fötterna anpassas inte efter skorna, utan får jobba i löpsteget. Ger, i kombination med den breda tåboxen, åtminstone mina fötter en känsla av frihet.                                   Torin är en landsvägssko och funkar utmärkt i motionsspår. Blir dom jag springer i nästa gång jag kör ultrasträcka.                                                                                                           Samma sorts skosnören (men varför så långa) som Instincten.

Ca 263 gr, sulan 27 mm.

Jag går på känsla när det gäller material i skor, lite flummigt kanske, men känns ovandel och häl osv bra, så nöjer jag mig med det. En god sak med Altra är deras ”A-Bound (Altra-Bound): environmentally friendly, this energy-return compound is made of recycled materials”.

Ett problem med Altra är sko-storlekarna, typ ingen ordning alls f n (sägs ska bli bättre, de har bytt fabrik som gör skorna o dyl), så checka ordentligt, finns guide på altra, lita inte helt på den, men finns en ”shoefitr” där man kan skriva in sko man har och få fram storlek.

För t ex traillöpning finns Altra Lone Peak och Superior. Deras lättviktare är The One. Har inte sprungit i några av dem, men provat i butik och blev def lockad testa.

En Altra-sko kan kännas konstig i början, just för att tårna får bre ut sig. Sen, ingen återvändo: inte sugen pressa in fötterna i slimmade tåboxar ever again.

Kuriosa vad gäller skor gjorda för fötter, inte vice versa:                                                        Sveriges första kvinnliga läkare, Karolina Widerström, fick läkarleg år 1888, var med och bildade ”dräktreformföreningen”. Där ”utarbetades förslag till kläder som skulle ge kvinnor möjlighet att andas och röra sig utan hinder…trånga skor förkastades…vidare propagerade föreningen för skor anpassade till vänster- resp högerfot och låga klackar”. (”Kvinnors hälsa En fråga om makt”, Gunilla Carlstedt Tiden/Folksam)

2015-05-26 14.08.20 - Kopia

Torin 1.5

Torin 1.5

Instinct 2.0

Instinct 2.0

Publicerat i Recension | Märkt | 4 kommentarer

”Löparens hjärta”

Fick låna ”Löparens hjärta”, Markus Torgeby (Offside press), av en väninna och blev lite hänförd av storyn.

Eremiten i skogen. Löparen som vill leva genuint. Som vill springa för springandets skull. Talangen som 20 år gammal lämnar tävlandet för att hitta sin rörelse, sin andning, sitt sätt att finnas i världen.

I Markus Torgebys ”Löparens hjärta” är löpningen den röda tråden, men boken är inte en löparbok i vanlig bemärkelse. Den är existentiell, ställer de djupa livsfrågorna och beskriver en människa som inte kan leva som ”vanligt” folk.

Markus Torgeby är ingen shopping-kille som jagar de senaste löparprylarna. Livstillfredsställelse får han i naturen. ”Jag har levt nio månader tillsammans med basbehoven, och jag längtar inte efter något annat.” Han bor i en kåta, dagarna går till att fixa värme och mat. Eller att göra ingenting, dvs att sitta kvar i icke-görandet och motstå impulser .

Han kämpar med rädslan för mörkret, det kompakta, riktiga mörkret i skogen. En dag släpper den, rädslan. Han för också en kamp med ätstörningar (väl ett plus i kanten för boken, inte så vanligt att killar är öppna med sånt): ”Jag orkar inte längre gå omkring som en hålögd pinne. Jag vill vara i kroppen och se skogen, känna mig själv. Vill vara fri”. Exta plus är att han skriver utan dramatik. Han skildrar rakt av utan att lägga laddning i de tuffa grejerna.

Han berättar om uppväxten på Öckerö, om frikyrkomiljön, om sin MS-sjuka mamma, om första mötet med friidrottsvärlden. Om människor som ger honom riktning i livet. Om steget att lämna allt när de flesta jämnåriga tar de första stegen in i det ”riktiga” arbetslivet. Han läser ”Ökenfädernas tänkespråk”. Han läser ”de 2000 år gamla orden och känner igen sig i munkarnas tankar och ord”. Han läser två sidor om dagen. Det är allt av ”media-intryck”.

”Löparens hjärta” är lättläst och språkligt sett bra skriven, inget litterärt mästerverk, men det finns meningar som glimmar till. Det stora värdet i boken är själva berättelsen, livsresan. Kunde ingå i kurslitteratur på gymnasiet. Och för mig, som hunnit förbi 50-årsstrecket, kan jag bara konstatera: nån generationsbok är den inte, den inspirerar också mig och jag inser att livs-val gör vi hela tiden och t ex en enklare vardag, för livstillfredsställelsens mm skull, är en riktning, inte bara ett mål.

Ps. Jag uppskattar att Markus Torgeby skrivit boken nu, ca tio år senare, inte typ helgen efter att han lämnat skogen och eremitlivet. Ju det det handlar: en sorts långsamhet där mognad och växt får ta sin tid. Ds.

2015-06-02 08.56.17

 

Publicerat i Böcker, Livsmening | Märkt , ,

Drömmar och mål – podsnack

Jag har deltagit i ett podradio-samtal i Löparsnack – ”podden för oss som älskar att springa och dessutom inte kan sluta prata om det” med två andra 50-plus-löpare:

”Det är aldrig för sent att drömma, satsa stort och utvecklas mot nya mål. Världsmästaren Gunnar Durén, ultralöparen Maria Sollerman och maratonlöparen Sophie Heine snackar om att ta nya tag efter världsrekord och svenskt rekord, vara på löparläger med eliten i Kenya och om andra avgörande ögonblick.”

Går att lyssna på direkt på dator eller via pod-app på mobil.

http://loparsnack.libsyn.com/10-drmmar-och-ml

Foto: Edward Dannenberg

Foto: Edward Dannenberg

 

 

 

 

 

Publicerat i Podcast | Märkt

No running & slow running

Allting längtar. Allting i mig längtar. Kroppen vill. Benen vill. Och mest av allt: hjärtat vill. Springa.

Snart åtta veckor utan löpning. Trodde i början, när jag fick känning i ankeln, att i värsta fall blir det ett par veckors uppehåll.  Magnetröntgen visade inga tecken på stressfraktur, men en svullnad. Naprapaten menade att det kan vara nåt med senan från tån till knät efter hallux valgus-operation för drygt tio år sen. Who knows, nu har i alla fall benet blivit påtagligt bättre och svullnaden är knappt märkbar.

Men slowrunning blir det. Börjar med att springa hundra steg. Två hundra; en minut, två – tog ett tag innan jag mentalt landade i att kort och lite inte är sju km eller tjugo minuter.

Lite halvt mardrömsartat för själen att inte kunna springa. Om våren! Jag är sommar/sol/värme-människa och älskar på ett särdeles sätt rörelsen i den skira grönskan. Löpförbud i november vore nåt helt annat. Nu är det ren sorg (förstås med perspektiv på vad det handlar om, ju inte i närheten av typ ”katastrof”  el så). Och fast jag vet, och är ok med att sorgliga skeenden ingår i livet, så tänker jag: men alltså, neeeej, inte just nu. Och sånt. Fäller en tår, för jag saknar så djupt den där känslan som löpningen ger. Om våren. Men. Jag är existentiell och ser integrerat på det här, dvs att inte kunna springa är inte en paus från mitt ”riktiga” liv. Reality kan vi inte smita ifrån, allt som händer är våra riktiga, verkliga liv. De här icke-löpbara dagarna är mitt livs dagar.

Förstås har jag kört alternativt: motionscykel (den lilla döden), crosstrainer (i a f löpnära), styrka, promenader mm. Kommer def tillbaka som en muskulärt starkare (ytterst välbehövligt) och rörligare löpare.

Och med förstärkt insikt om att träna smart. Mentalt kan jag springa hur mycket som helst. Nå gränser, gå över gränserna och det har jag gjort. Väl så också man upptäcker sina gränser. Men min kropp är inte tjugofem, inte ens fyrtio längre, utan femtiofyra (fast känns ju inte så eller är det just så här femtiofyra kan kännas). Och jag behöver ta hänsyn till också åldrandet. Betyder ju inte att jag kommer lyckas: fattar att min styrka är delvis min svaghet. Och viss styrka i kombination med passion, nej inte som bäddat för balans. Huvudet får tala förstånd med hjärtat när det bär iväg.

Så, Matt Licatas vackra ord för tuffa tider:
“At times you will be asked to walk out into the darkness, into the unwanted places of your body and your psyche, and into the uncharted realms of your heart…without any assurance you will ever find your way.
But the path of love is one of wholeness, and a partial journey will never satisfy your deepest longing.”

11205169_902086416504775_267853057419098078_n[1]

Publicerat i Livsmening, Rehab-time | Märkt , | 2 kommentarer

Om fartens (ev) betydelse

Vi springer för  att vi älskar löpning. För en del har farten ingen betydelse. För andra finns det en egen mening i att försöka bli snabbare, sätta PB:n eller springa nåt man aldrig sprungit tidigare.

”Your home is in every step” skriver buddhistmunken Thich Nhat Hanh. Vi är “hemma” i varje steg. Som vore varje steg ”nog” i sig. Det är det. Och samtidigt: varje steg ingår i en rörelse. Varje enskilt steg ingår i ett sammanhang. Så är det som med så mycket i tillvaron: lite paradoxalt.

Vi springer för att vi älskar löpningen i sig. Och samtidigt alltså, för en del av oss: vi vill springa fortare, längre, tuffare, whatever, nåt som spränger nån av våra gränser. Löpningen är nog. Men den är inte en statisk företeelse, den finns i ett livssammanhang där vi vill utvecklas, förändras, växa, mogna (därmed inte sagt att det alltid innebär ”snabbare”). För det händer nåt i oss när vi touchar de där fysiska eller psykiska gränserna.

Personligen har jag en del tävlingsinstinkt i mig. Den triggas inte igång av allt och alla, men den finns def i löpningen. Att löpningen i sig är en tillfredsställesle innebär inte att t ex farten gör det samma. Jag gillar långt och långsamt. Men också att testa hur snabbt och HUR långt – utmaningar i sig är livselixir.

Tävlingsinstinkten är inte dödligt viktig (ok, händer att den är det i stunden), men den är rolig. Kanhända har det här också att göra med att man vill vara/nå/göra sitt bästa. Nå sin potential. Potentialen kan ha med fart att göra, men inte nödvändigtvis: jag kommer aldrig springa milen på 36.39 min igen (åldersinsikt, jag är 54), men jag kanske kan springa ett nära på ”fulländat” millopp en gång till. Eller hellre förstås (I’d rather be ultra): ett 24h och komma längre än under mitt första.

Vi lever i en kultur där det mätbara står högt i kurs. Just därför vill många av oss gärna betona de icke-mätbara aspekterna av löpningen. Kanhända kan vi då lyfta fram den där gränsöverskridar-känslan som uppstår när vi på nåt vis springer som vi aldrig tidigare gjort. Fortare, längre, starkare, rörelsemässigt mer harmoniskt eller vad det kan vara. För utvecklandet av potential är också de vi är.

Min mamma gör ett gränsöverskridande lyft (två år sen).

Min mamma gör ett gränsöverskridande lyft (två år sen).

 

 

 

 

Publicerat i Gränsöverskridande, Livsmening | Märkt , | 4 kommentarer

Om löpningens oerhörda mening

Det tuffa är inte att inte kunna springa. Om man är jätteförkyld och ändå behöver sova. Men när man börjar kvickna till. Inte är helt ok för att träna, men så där nästan-frisk. Det är då det tuffa börjar, i alla fall för mig.

Hur trist är nu inte detta liv! Jag har tid och ork för ett och annat, men ids inte. Vill inte och har ingen lust. Finns mening med att göra både det ena och det andra, ändå, den där känslan som är som en grå dimma i blodomloppet och gör varje rörelse seg, krävande och onödig. Som om allt kretsar kring: kan jag springa? Och kan jag inte, då är det allt lite life-meaning-lost-feeling.

Nu är jag av naturen rätt disciplinerad. Man får så lov och ta sig samman ibland. Och det gör jag. Så jag promenerar. Annars blir jag för rastlös. Och visst är det skönt, men samma sak är det inte. Som att springa.  Och så ser man dom överallt: löparna. Alla dom som är friska och krya, som kan springa och det är som om det är nästan alla utom jag. Jag gläds å deras vägnar, anar känslan. Men samma sak är det inte. Som att springa själv. Tappar visst tidskänslan också, kan inte begripa att det bara är 2,5 vecka sen jag sprang.

Är jag nu så enkelspårig i tillvaron att allt handlar om löpning? Nej, förstås handlar inte allt om löpning, men utan löpningen blir allt det andra glanslöst. På nåt vis. I löpningen finns världen, min egen värld, mitt universum. Där är jag en rörelse som andas fritt. Luften och jag är ett. Huden är ett tillstånd av frid. Jag är hemma. Jag är hos mig. Jag är hemma hos mig. Vore jag autistiskt lagd – och det är jag ju (version extra light) – så kan löpningen beskrivas som den där nödvändiga ’världen i världen’. Ju inte otillgänglig för andra för det.

Så äntligen, första löppasset på ett tag: tunga kilometrar i början, men det gör inget, jag är överseende, för jag är här, i rörelsen, i löpningen, i livet i dess djupa mening.

Adak, Lapland ultra, foto: Sören Christian Nielsen

Adak, Lapland ultra, foto: Sören Christian Nielsen

 

 

Publicerat i Livsmening | Märkt ,