Om löpningens oerhörda mening

Det tuffa är inte att inte kunna springa. Om man är jätteförkyld och ändå behöver sova. Men när man börjar kvickna till. Inte är helt ok för att träna, men så där nästan-frisk. Det är då det tuffa börjar, i alla fall för mig.

Hur trist är nu inte detta liv! Jag har tid och ork för ett och annat, men ids inte. Vill inte och har ingen lust. Finns mening med att göra både det ena och det andra, ändå, den där känslan som är som en grå dimma i blodomloppet och gör varje rörelse seg, krävande och onödig. Som om allt kretsar kring: kan jag springa? Och kan jag inte, då är det allt lite life-meaning-lost-feeling.

Nu är jag av naturen rätt disciplinerad. Man får så lov och ta sig samman ibland. Och det gör jag. Så jag promenerar. Annars blir jag för rastlös. Och visst är det skönt, men samma sak är det inte. Som att springa.  Och så ser man dom överallt: löparna. Alla dom som är friska och krya, som kan springa och det är som om det är nästan alla utom jag. Jag gläds å deras vägnar, anar känslan. Men samma sak är det inte. Som att springa själv. Tappar visst tidskänslan också, kan inte begripa att det bara är 2,5 vecka sen jag sprang.

Är jag nu så enkelspårig i tillvaron att allt handlar om löpning? Nej, förstås handlar inte allt om löpning, men utan löpningen blir allt det andra glanslöst. På nåt vis. I löpningen finns världen, min egen värld, mitt universum. Där är jag en rörelse som andas fritt. Luften och jag är ett. Huden är ett tillstånd av frid. Jag är hemma. Jag är hos mig. Jag är hemma hos mig. Vore jag autistiskt lagd – och det är jag ju (version extra light) – så kan löpningen beskrivas som den där nödvändiga ’världen i världen’. Ju inte otillgänglig för andra för det.

Så äntligen, första löppasset på ett tag: tunga kilometrar i början, men det gör inget, jag är överseende, för jag är här, i rörelsen, i löpningen, i livet i dess djupa mening.

Adak, Lapland ultra, foto: Sören Christian Nielsen

Adak, Lapland ultra, foto: Sören Christian Nielsen

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Livsmening och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.