Om fartens (ev) betydelse

Vi springer för  att vi älskar löpning. För en del har farten ingen betydelse. För andra finns det en egen mening i att försöka bli snabbare, sätta PB:n eller springa nåt man aldrig sprungit tidigare.

”Your home is in every step” skriver buddhistmunken Thich Nhat Hanh. Vi är “hemma” i varje steg. Som vore varje steg ”nog” i sig. Det är det. Och samtidigt: varje steg ingår i en rörelse. Varje enskilt steg ingår i ett sammanhang. Så är det som med så mycket i tillvaron: lite paradoxalt.

Vi springer för att vi älskar löpningen i sig. Och samtidigt alltså, för en del av oss: vi vill springa fortare, längre, tuffare, whatever, nåt som spränger nån av våra gränser. Löpningen är nog. Men den är inte en statisk företeelse, den finns i ett livssammanhang där vi vill utvecklas, förändras, växa, mogna (därmed inte sagt att det alltid innebär ”snabbare”). För det händer nåt i oss när vi touchar de där fysiska eller psykiska gränserna.

Personligen har jag en del tävlingsinstinkt i mig. Den triggas inte igång av allt och alla, men den finns def i löpningen. Att löpningen i sig är en tillfredsställesle innebär inte att t ex farten gör det samma. Jag gillar långt och långsamt. Men också att testa hur snabbt och HUR långt – utmaningar i sig är livselixir.

Tävlingsinstinkten är inte dödligt viktig (ok, händer att den är det i stunden), men den är rolig. Kanhända har det här också att göra med att man vill vara/nå/göra sitt bästa. Nå sin potential. Potentialen kan ha med fart att göra, men inte nödvändigtvis: jag kommer aldrig springa milen på 36.39 min igen (åldersinsikt, jag är 54), men jag kanske kan springa ett nära på ”fulländat” millopp en gång till. Eller hellre förstås (I’d rather be ultra): ett 24h och komma längre än under mitt första.

Vi lever i en kultur där det mätbara står högt i kurs. Just därför vill många av oss gärna betona de icke-mätbara aspekterna av löpningen. Kanhända kan vi då lyfta fram den där gränsöverskridar-känslan som uppstår när vi på nåt vis springer som vi aldrig tidigare gjort. Fortare, längre, starkare, rörelsemässigt mer harmoniskt eller vad det kan vara. För utvecklandet av potential är också de vi är.

Min mamma gör ett gränsöverskridande lyft (två år sen).

Min mamma gör ett gränsöverskridande lyft (två år sen).

 

 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Gränsöverskridande, Livsmening och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Om fartens (ev) betydelse

  1. joeyjjordan skriver:

    Love that photo. X

    Liked by 1 person

  2. ultrarunnerspace skriver:

    Thanks! Love it too 🙂 it’s my mother two years ago, about 87 years old.

    Gilla

  3. Jag tror att det är något nedärvt mänskligt i vårat ständiga suktande efter mer. För mig ligger det lika mycket i att våga prova och lära mig nya saker som att bli bättre på det jag behärskar. En sorts rastlös jakt på tillfredställelse. Löpning har för mig alltid varit en frizon, icke mätbar och en mental avkoppling. Nu när jag börjat springa mer (med mina mått mätt) så märker jag hur jag successivt vill mer, längre. Tittar exempelvis på dig och undrar, hur tar man sig dit utan att pressa och riskera skador. Det är spännande och utvecklande att sätta nya mål, att fundera ut vägar dit och prova sig fram. Det inspirerar mig att läsa din blogg!

    Liked by 1 person

  4. ultrarunnerspace skriver:

    Tack Mikaela! Ju en balansgång, tänker jag, att vilja mer (våga vilja mer) och ändå inte bli girig. Att i stunden vara tillfreds med det som är och samtidigt öppen för mer och/eller annat. Jag älskar löpning, rörelsen i sig, jag är också sån som gärna rör mig i gränszoner, väl därför jag dras till att testa mig, ibland pressa mig (för mig positivt när det är nåt jag själv vill, som lustupplevelse, jag ä nyfiken på vad som händer där när gränser överskrids; finns ju press som inte är positiv). Riskerar skador gör man, när man dealar med gränser. Precis som man riskerar sår i själen när man rör sig i själsliga gränszoner, tänker jag. Så lite ärrad till kropp och själ blir man nog…helt ok tycker jag. Men visst är det en balansgång. Och vad gäller skador hoppas jag innerligt att jag kan hålla igen i löpningen så pass att jag slipper långvariga såna. Kul att du inspireras!

    Gilla

Kommentarsfältet är stängt.