No running & slow running

Allting längtar. Allting i mig längtar. Kroppen vill. Benen vill. Och mest av allt: hjärtat vill. Springa.

Snart åtta veckor utan löpning. Trodde i början, när jag fick känning i ankeln, att i värsta fall blir det ett par veckors uppehåll.  Magnetröntgen visade inga tecken på stressfraktur, men en svullnad. Naprapaten menade att det kan vara nåt med senan från tån till knät efter hallux valgus-operation för drygt tio år sen. Who knows, nu har i alla fall benet blivit påtagligt bättre och svullnaden är knappt märkbar.

Men slowrunning blir det. Börjar med att springa hundra steg. Två hundra; en minut, två – tog ett tag innan jag mentalt landade i att kort och lite inte är sju km eller tjugo minuter.

Lite halvt mardrömsartat för själen att inte kunna springa. Om våren! Jag är sommar/sol/värme-människa och älskar på ett särdeles sätt rörelsen i den skira grönskan. Löpförbud i november vore nåt helt annat. Nu är det ren sorg (förstås med perspektiv på vad det handlar om, ju inte i närheten av typ ”katastrof”  el så). Och fast jag vet, och är ok med att sorgliga skeenden ingår i livet, så tänker jag: men alltså, neeeej, inte just nu. Och sånt. Fäller en tår, för jag saknar så djupt den där känslan som löpningen ger. Om våren. Men. Jag är existentiell och ser integrerat på det här, dvs att inte kunna springa är inte en paus från mitt ”riktiga” liv. Reality kan vi inte smita ifrån, allt som händer är våra riktiga, verkliga liv. De här icke-löpbara dagarna är mitt livs dagar.

Förstås har jag kört alternativt: motionscykel (den lilla döden), crosstrainer (i a f löpnära), styrka, promenader mm. Kommer def tillbaka som en muskulärt starkare (ytterst välbehövligt) och rörligare löpare.

Och med förstärkt insikt om att träna smart. Mentalt kan jag springa hur mycket som helst. Nå gränser, gå över gränserna och det har jag gjort. Väl så också man upptäcker sina gränser. Men min kropp är inte tjugofem, inte ens fyrtio längre, utan femtiofyra (fast känns ju inte så eller är det just så här femtiofyra kan kännas). Och jag behöver ta hänsyn till också åldrandet. Betyder ju inte att jag kommer lyckas: fattar att min styrka är delvis min svaghet. Och viss styrka i kombination med passion, nej inte som bäddat för balans. Huvudet får tala förstånd med hjärtat när det bär iväg.

Så, Matt Licatas vackra ord för tuffa tider:
“At times you will be asked to walk out into the darkness, into the unwanted places of your body and your psyche, and into the uncharted realms of your heart…without any assurance you will ever find your way.
But the path of love is one of wholeness, and a partial journey will never satisfy your deepest longing.”

11205169_902086416504775_267853057419098078_n[1]

Annonser
Det här inlägget postades i Livsmening, Rehab-time och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till No running & slow running

  1. Frustration och längtan när den känns som störst.
    Håller tummar och tår att liiiiiite i taget går bra.

    Kram

    Gilla

  2. ultrarunnerspace skriver:

    Ja precis så! Och tack för pep och uppmuntran!

    Gilla

Kommentarsfältet är stängt.