”Löparens hjärta”

Fick låna ”Löparens hjärta”, Markus Torgeby (Offside press), av en väninna och blev lite hänförd av storyn.

Eremiten i skogen. Löparen som vill leva genuint. Som vill springa för springandets skull. Talangen som 20 år gammal lämnar tävlandet för att hitta sin rörelse, sin andning, sitt sätt att finnas i världen.

I Markus Torgebys ”Löparens hjärta” är löpningen den röda tråden, men boken är inte en löparbok i vanlig bemärkelse. Den är existentiell, ställer de djupa livsfrågorna och beskriver en människa som inte kan leva som ”vanligt” folk.

Markus Torgeby är ingen shopping-kille som jagar de senaste löparprylarna. Livstillfredsställelse får han i naturen. ”Jag har levt nio månader tillsammans med basbehoven, och jag längtar inte efter något annat.” Han bor i en kåta, dagarna går till att fixa värme och mat. Eller att göra ingenting, dvs att sitta kvar i icke-görandet och motstå impulser .

Han kämpar med rädslan för mörkret, det kompakta, riktiga mörkret i skogen. En dag släpper den, rädslan. Han för också en kamp med ätstörningar (väl ett plus i kanten för boken, inte så vanligt att killar är öppna med sånt): ”Jag orkar inte längre gå omkring som en hålögd pinne. Jag vill vara i kroppen och se skogen, känna mig själv. Vill vara fri”. Exta plus är att han skriver utan dramatik. Han skildrar rakt av utan att lägga laddning i de tuffa grejerna.

Han berättar om uppväxten på Öckerö, om frikyrkomiljön, om sin MS-sjuka mamma, om första mötet med friidrottsvärlden. Om människor som ger honom riktning i livet. Om steget att lämna allt när de flesta jämnåriga tar de första stegen in i det ”riktiga” arbetslivet. Han läser ”Ökenfädernas tänkespråk”. Han läser ”de 2000 år gamla orden och känner igen sig i munkarnas tankar och ord”. Han läser två sidor om dagen. Det är allt av ”media-intryck”.

”Löparens hjärta” är lättläst och språkligt sett bra skriven, inget litterärt mästerverk, men det finns meningar som glimmar till. Det stora värdet i boken är själva berättelsen, livsresan. Kunde ingå i kurslitteratur på gymnasiet. Och för mig, som hunnit förbi 50-årsstrecket, kan jag bara konstatera: nån generationsbok är den inte, den inspirerar också mig och jag inser att livs-val gör vi hela tiden och t ex en enklare vardag, för livstillfredsställelsens mm skull, är en riktning, inte bara ett mål.

Ps. Jag uppskattar att Markus Torgeby skrivit boken nu, ca tio år senare, inte typ helgen efter att han lämnat skogen och eremitlivet. Ju det det handlar: en sorts långsamhet där mognad och växt får ta sin tid. Ds.

2015-06-02 08.56.17

 

Annonser
Det här inlägget postades i Böcker, Livsmening och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.