Tuffare än pannben

Det där med pannben. Vad det nu eg är. Jag (och många med mig) vet nåt mycket tuffare: sårbarhet. Att vara skadad. Att behöva hålla igen. Att slita och hitta oanade krafter i kroppen är så mycket lättare att deala med än den osäkerhet som en skada kan innebära.

Jag fick nåt jox i vänster ankel i slutet av mars (överbelastning, fattar), missade tävlingar och fick träna på gym, crosstrainer, styrka, började springa i slutet av maj, kom igång, allt ok, allt inte ok (what, fattar nada), ankeln svullnade (samma ankel, annan grej). Hit och dit till läkare, naprapat (ju inte råd med), sjukgymnaster. Nån säger ett, nån säger ett annat. ”Kanske artros, det är ingen dödsdom, du kan springa, men med måtta.” Med måtta! Jag vill springa måttlöst, hejdlöst, gränslöst. Jag faller ner i ett svart hål av sorg, av saknad, av längtan. ”Nä, absolut inte artros, men nu max 5 km ett tag.” Den sköra ljusningen. Så nu gör jag mina övningar för att stärka ankeln, springer kort, utövar tuffaste disciplinen: att hålla igen.

Vi vill så gärna tro: just do it, du kan det du vill och hela det där möjlighets-tänket. Visst bär den goda tanken långt och våra förmågor är vanligen större än vi anar. Men livet formar sig ändå inte alltid som vi önskar, tror, hoppas. Det är då det gäller. Att se/upptäcka att vår sårbarhet inte är en förbannelse. Att en skada, en sjukdom ev inte ”har en mening”, men att den är en möjlighet. Jo, jag vet, det är inte roligt, inte roligt alls, vi vill det inte, vi vill så väldigt mycket inte – men den här sårbarheten är hos oss vare sig vi vill eller inte.

Första skadan (mitt livs första löprelaterade) kunde jag hantera med visst mod. Fokuserade på att det är bra mental träning o dyl. Men andra, gud, mörker. Nej, nej, nej och nu, om sommaren när löpningen är som ljuvligast. Så jag lät mig falla in i nåt chock-lindrande töcken några dagar. Som lättats: it is as it is. Så jag ger space åt den smärtsamma längtan efter löpningen. Ger space åt slow way back. Den långsamma läkningen.

Just nu sker det:                                                                                                                                livet öppnar sig

and life unfolds                                                                                                                                          i njutningen                                                                                                                                               i glädjen och ljuset                                                                                                                               när allt tycks möjligt                                                                                                                            liksom                                                                                                                                                          i smärtan                                                                                                                                                 i sorgen och det mörka                                                                                                                    mörkret                                                                                                                                                  liksom                                                                                                                                                         i den där inget-särskilt-känslan                                                                                                        när läget verkar                                                                                                                                      så där lagom                                                                                                                                    under kontroll

and life unfolds                                                                                                                                          när du är                                                                                                                                                    i det som är.

”It is not an error that you have taken birth as a sensitive human being, with an achy and sometimes broken-open heart. You need not fix your vulnerability or heal the primordial burning that has been placed within you…Your senses, your nervous system, and your ripening body are open, alive, and quivering with the nectar of presence. This revelation is the only scripture you’ll ever need.” (Matt Licata)

2015-07-02 12.42.58 - Kopia

Annonser
Det här inlägget postades i Livsmening, Rehab-time och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Tuffare än pannben

  1. Jag vet precis vad du menar. Har en krånglade vad just nu (började för två månader sen).
    Det är så lätt att tänka på rundorna nu ”Men…bara EN km till. Det gör väl inget”.
    Att hålla igen är verkligen svårt!

    Gilla

  2. ultrarunnerspace skriver:

    Tack! Ja, det är mental träning på högsta nivå. Lycka till med din vad!

    Gilla

Kommentarsfältet är stängt.