Det bästa med att bli äldre – som löpare och kvinna

Finns de som inte gillar att åldras. Femtio-plus-åldrande alltså. Som löpare har man gjort sina snabbaste tider och enda chansen vara ”bättre” än sitt yngre jag är att pröva nytt.

Själv tycker jag inte det gör nåt att jag inte kommer i närheten av mina tidigare mil-, hel- och halvmarathon- eller 100 km-tider. Jag är tacksam att få springa ordentligt igen. Jämför jag mig med mig tänker ung: åh vad bra du var.

Och! Det bästa. Med att bli äldre. Som kvinna: att inte ha mens längre. Klimakteriet. Övergångsåldern. Helt och hållet en befrielse. Ok, kortare lopp och mens är ingen big deal (för den som likt mig inte haft pms eller smärtor vid mens; som mest har jag haft anings molande värk i ryggen nån gång). Men vid lopp som tar flera timmar. Vid ultra. Då är mens-time inget lyft. Menar, strulet. Om/när det forsar ur en. Ha koll på toan. Ha byte till hands.

Åren innan mensen upphör kan den komma oregelbundet. Så jag lyckades pricka in mens till nästan varenda tävling. Som: 6 timmar på löpband (lagtävling) och Hammarby alpine marathon dan därpå (23 ggr uppför Hammarbybacken). Löpband inne på ett gym gick väl an, nära till toa och lätt bunkra med tamponger i väskan. Men Hammarbybacken var knepigare. De här gångerna (mensen kan bli rikligare när den är på väg upphöra helt) var det fråga om värsta flodflödet, dvs hade behövt en toa typ varannan timme för att vara säker. Jag gillar inte att ta tabletter, särskilt inte för sånt här, men Cyklo-F fick det bli. De minskar blödningarna, men påverkar inte kroppens hormoner.

Och Stadionmarathon, varvbana nära Stadion, bara marathon, men många minuter till toa. Cyklo-F blev räddningen än en gång.

Tidigare, när jag sprang 100-kmslopp på nittiotalet var jag däremot lyckosam, ingen mens (bara nån gång sista mensdagarna), hade då heller inte så rikliga blödningar.

Nu har jag inte haft mens på ca ett och ett halv år och kan med säkerhet fira dess upphörande. Och klimakteriet har för mig (hittills) varit besvärsfritt. Hade nån sorts värmeböljor i kroppen förra hösten, bara på natten. Men ok, den hettan! Ändå bara mini-vallningar jämfört med många andras. Pågick ca ett halvår (inte ovanligt att sånt håller på i flera år).

Nå, motion lär ska underlätta mensrelaterade besvär så – keep running. Tills en dag: befrielsen.

(Men! Om mensen upphör innan klimakteriet, som den gör hos en del som tränar hårt och äter för lite/fel, då ska det inte ses som nån lättnad. Det är ett tecken på att kroppen superstressad.)

Så fåras man, åras, likt träden.

Så fåras man, åras, likt träden.

Annonser
Det här inlägget postades i Kroppen och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Det bästa med att bli äldre – som löpare och kvinna

  1. Åsa Eklöv skriver:

    Ja, det var en lite annan vinkling på åldrande som jag inte riktigt tänkt på. Jag har nog några år kvar dit räknar jag med. Men så hoppfullt som du beskriver det så är det inget att våndas över utan nästan tvärt om. Alla åldrar har nog sina fördelar. Just nu är jag i min bästa (43 år), men det kommer jag ihåg att jag tyckte redan för 10 år sen också. Spännande att se vad jag tycker om ytterligare 10!?!

    Liked by 1 person

    • ultrarunnerspace skriver:

      Tack för respons! Jag är 55 år och ser ingen anledning våndas över åldrandet. Det verkliga åldrandet har inte ens börjat (ser jag när jag ser min mamma, 89 år, som visserligen är frisk och i god shape för sin ålder, men det är nog 80+ det verkligen börjar märkas rent fysiskt). Bli yngre vore väl ändå en fasa. Mer så är det. Även om 43 är en bra ålder.

      Gilla

Kommentarsfältet är stängt.