Det här med ultra och statistik

I brist på löpning (seg förkylning) får man ägna sig åt löprelaterade grejer. Har roat mig med att checka in statistik. Inte helt lättöverskådligt. Jag har kollat två länkar. Skriver om min åldersklass och årsbästa 2014.

http://statistik.d-u-v.org/getintbestlist.php?dist=24h&year=2014&gender=W               http://www.ultradistans.se/?p=1315

I min ålder får man börja hålla sig till sin åldersgrupp. Även om en och annan 50+ kan toppa ”ungdomarna”. Iddes först inte titta på 6h, mina 63.8 km känns inte våldsamt mycket. Men surprise, visar sig att det är där jag placerat mig bäst: 6:a bland kvinnor 50-54 årsbästa i världen.                                                                                                                Svenska Ultradistans-statistik visar bara de fem främsta i årsbästa, inte åldersgrupperat (men har en genom-tiderna Topplista).

D-u-v.org gör också en sorts översättning av vad prestationen är jämförbar med, dvs mina 63.8 km är 78.8 km för huvudklassen 23-35 år. Känns synnerligen överdrivet, skulle placera mig främst i sv årslistan. Jag är på intet vis topptränad, har tränat bra under året, men kom igång igen för 1,5 år sen – kort tid alltså. Så ”översättningarna” ger jag inte mycket för.

Än tydligare med det på 100 km, där jag är 31:a i världsårsbästa (min åldersklass förstås; och: tiden, inte personen som räknas, eg 27:e dam, några har flera reg tider), 10.34 tim är 8.33 tim – mitt personbästa från 1999 är 8.57 tim och löpkänslan nu och då är way different.

På 100 miles finns jag inte med alls i d-u-v:s lista. Jag sprang TEC som tydligen är en bana som inte ”räknas”, fast den e u är kontrollmätt. Inga TEC-löpare finns med. Men i svenska statistiken finns jag inte bara med, utan med med 100 miles-passertid på Bislett 24h: 20.53,52 (en timme snabbare än på TEC). Dock är det på Topplistan, inte årsbästa, den senare utgår från strikta tävlingsgrenar. De som sprang t ex Espoo 24h i feb finns däremot med bland d-u-v-världs100milearna, där registreras uppenbarligen 100-miles-tiden officiellt.                                                                                                                                             Hade mina tider gällt skulle jag vara 2:a i världen med TEC- och etta med Bislett-tiden.

På 24h är jag 17:e i världsårsbästa, 100:a i sammanlagda listan alla åldersklasser, med 183.7 km. Elva 50-54-åringar har sprungit längre än 200 km.

Ok, lite rörigt. Inser att statistiken inte säger allt. Finns fler än jag som sprungit t ex 100-miles utan att det registreras hos d-u-v.org och därmed inte finns med i världsårsbästa. Likaså vad gäller de andra sträckorna. Och uppenbart är att det inte finns ett enhetligt mått på vilka tider  som ska räknas – passertider eller inte osv.

Det jag med säkerhet kan utläsa är att jag numera finns med bland ultra-tanterna. Och funnes jag inte där så finns jag ändå här.

2015-01-03 12.38.43

 

Annonser
Publicerat i Ultra | Märkt

När lusten får bestämma

4 000 km löpning hittills i år. Har inte koll på hur mycket det är. Kanske normal dos för en ultralöpare på övre motionsnivå? Blir i snitt knappt 8 mil/vecka och det är ju inga våldsamheter.

Men det vet jag, att det är en månghundraprocentig och på intet vis rekommendabel ökning från året/åren innan. Inget en expert eller löparcoach skulle förespråka. Snarare å det häftigaste avråda ifrån. Tack och lov har jag inte fört träningsdagbok på tio år och vet alltså inte hur mycket (lite) jag sprungit åren innan förra året.

Till mitt försvar för ökningen kan sägas att jag inte är soffliggartypen och under åren med lite löpning ändå hållit igång. Minst ett par timmars hundpromenad var dag, lite styrketräning till och från mm. Bra bas och startade inte den här återkomsten till ultra helt från scratch. Och jag vilar rejält efter längre lopp, vilket känns nödvändigt för min kropp. Mentalt har jag nog också haft kvar föreställningen om mig som löpare på hyfsad nivå.

Förde träningsdagbok från 1980, när jag började springa till nåt år in på 2000-talet, men räknade aldrig ihop mil och km vid årets slut – så vad det blev då vet jag inte. Typ långt före den tid när man kunde connecta klocka med löpar- och dylika sidor. Har inte ”connectat” hela året nu heller: skaffade smartphone i april, började med inte så tillförlitliga Runkeeper i mobilen i maj, kört med löparklocka från september, innan dess är det uppskattade löppass.

Jag följer inget träningsprogram, kör på känsla/intuition eller nåt och har inga super definierade mål. Plötsligt får jag för mig jag vill testa nåt. Som i år, 100 miles, 24h, klarar jag milen under 45? och träningen styrs från såna impulser/lustar. Att det blivit 4 000 km hittills i år beror på att…det bara blev så.

Pointen? T ex hur olika vi är som människor och löpare och att man ytterst sett är sin egen ”guru”. Jag är nästan totalt inifrånstyrd, strikta träningsprogram känns klaustrofobiska och har en stil som kanske inte passar nån annan. Jag springer när jag har lust och lust har jag ofta. Nu tål inte ens min kropp vilka ökningar som helst och tillhör ju kategorin lite äldre löpare. Vilket innebär att känslan (lyssnandet på hela kroppen) blir allt viktigare.

IMG_20140911_174418

 

Publicerat i Träning | Märkt

Med eller utan support på ultra

Att ha support på ett ultralopp är lite lyxigt. Många har support, alls inte alla och själv har jag aldrig haft helsupport. På Spånga 6h i höstas fick jag dricka och tilltugg av Ellen Westfelt (Pace on Earth). Visst sparar man tid på att få det man behöver i handen.

På TEC, Täby extreme challenge, i april sprang Jan-Erik Ramström med mig ett varv i mörka natten. En mental boost och def underlättande för mig som lätt springer vilse (också om jag sprungit banan tio varv).

Rent praktiskt kan support vara guld värt. Nån som checkar pannlampan, plockar fram ombyteskläder, knyter skor om man behöver byta etc.

Lite vid sidan av support räknar jag sällskap till och från lopp. Att få åka med rutinerade Boel De Geer till Oslo för Bislett 24h var bästa laddning. Jag kan vara lite lost som resenär, på nya ställen vet jag knappt vad som är höger och vänster, en annans påtagliga närvaro är ”stadgande” . Hade lugnande inverkan att få åka bil till TEC-starten med Margareta Hansson och tuffaste delen av det loppet var kanhända att ta mig hem själv (fick dock skjuts till stationen, typ frälsningsupplevelse) via tåg och t-bana.

Ändå. Att springa osupportad har sina goda sidor. Jag är van vid det och det är ingen big deal. Jag har lärt mig vad jag behöver, kan tänkas behöva och man får alltid lite härifrån- och därifrånsupport på ultralopp. Ultraloppens hjältar, funktionärerna, ställer upp vid minsta vink.

Men det riktigt bästa med att springa utan support är det som händer med mig. Det jag lär om och av mig. Det jag blir – för det stimulerar inre styrka o dyl. Mötet med mig själv. Det är nåt särskilt när man är utlämnad till sig själv. Jag springer helt inifrån. Det är en mäktig och på ett vis befriande upplevelse att märka och veta att this is me, här är jag och jag drivs bara av mitt eget inre.

Samtidigt är jag mer sårbar. Händer det nåt finns ingen självklar där och tar hand om mig. Jag måste lita på att nån, jag vet inte vem, kommer till min hjälp.

Hejanden och sånt är väldigt värdefullt, men osupportad är tillgången den jag är. Och de ständigt växande och föränderliga insikterna om vem/vad som finns i mig är spännande uppenbarelser, inte förutsägbara. Jag springer lyssnande, lär känna mig, jag är hos mig och kör racet utifrån mig (och faktiskt nåt som är större, mer än ”mig”, får utvecklas i annat blogginlägg).

Största nackdelen är att det ibland kan kännas ensamt.

Jag är tacksam för den självständighet och styrka alla osupportade ultralopp gett mig. Jag står och faller inte med ev side-kick. Gott utgångsläge för att springa supportad då och då.

Lapland Ultra-funktionärer, beredda åka hem till byn och hämta mjölk om nån löpare ville ha det i kaffet. Foto: Sören Christian Nielsen

Lapland Ultra-funktionärer, beredda åka hem till byn och hämta mjölk om nån löpare ville ha det i kaffet. Foto: Sören Christian Nielsen

 

 

 

Publicerat i Ultra | Märkt | 4 kommentarer

Om löpning, vila och kreativitet

Två veckors vila efter Bislett 24h, helt enligt plan. Goda överraskningen: det tycks räcka. Ah jag vet, finns många som är på’t igen redan efter nån dag. Begripligt att det går: 24-timmars löpning kändes inte som en total, bara en rejäl, tömning, men framför allt som en viss ”omstrukturering” av kroppen.

Har ändå haft min ankel att vårda, den lämnade Oslo i ett tillstånd av extra behov och sånt behöver tas hänsyn till. Checkade med Rune Larsson (för oinsatta: ultralegend) och det verkar som jag drabbades av ”Westfield ancle” (kallas bl a så ”eftersom de flesta av löparna i The Westfield Run, 1015 kilometer mellan Sydney och Melbourne, fick det problemet” enl RL).  Det är senan tibialis anterior som överbelastats. Började ställa in mig på långt längre vila, men läkningen tycks gjord.

Vila kan vara betydligt tuffare än träning. Hela-dagen-soffläge klarar jag inte, men ändå: efter ett långt ultra upplever jag det inte svårt att inte springa. Tillhör dessutom de som tror att ”vila är en väsentlig del av träningen”. Dvs att vila inte bara är en paus, ut just en viktig ”aktiv” del.                                                                                                                               Men bara my point of view. Vi är och fungerar olika och jag är dessutom 50+ och tycker mig märka att man behöver träna smartare ju äldre man blir. Ungdomar och annat ungt folk kan ”slarvträna”. Med det menar jag köra på utan full medvetenhet, träna hårt, tufft och man har (ev) mer marginal att träna utan återhämtning.                                              Antagligen har behovet av vila också att göra med ens kroppstyp.

Och, för att komma till nåt spännande: ens personlighetstyp.                                               Själv har jag en kreativ hållning till löpningen (styrs av en inifrånkommande lust som innebär en massa saker, bl a att jag absolut inte kan följa utifrånkomna träningsscheman). Dessutom får det kreativa konsekvenser för behovet av vila.

Fredrik Ullén, professor i neurovetenskap vid Karolinska institutet och som leder en grupp som studerar vad som händer i hjärnan när vi blir väldigt bra på nånting, konstaterar: ”vilopauser, och ibland längre perioder då man presterar på en lägre nivå, (är) viktiga förutsättningar för kreativitet – och för att man ska kunna prestera toppresultat. Kreativa personer har ofta mycket intensiva perioder av arbete för att sedan vila.” (Dagens nyheter Insidan, 6 dec 2014).

Vidare: ”en av kreativitetens hemligheter är förmågan att kunna växla mellan idéskapande och disciplin.”                                                                                                                               ”Kreativa personer tycks också vara både extremt inåtvända och utåtriktade. Även här pendlar de mellan ytterligheterna.”

En beskrivning som stämmer för en kategori kreativa löpare (säkert inte alla, vi är ju kreativa på olika sätt också).

2014-12-06 11.06.03

Publicerat i Kreativitet, Träning, Vila | Märkt | 2 kommentarer

Bislett 24h Indoor Challenge 2014 – run free

Så många glimtar av livets goda, mer än glimtar, lycka och smärta i samma andetag. Good turn in life att få vara ultralöpare på riktigt igen. Bislett 24h är inte det vackraste jag varit med om, det var när jag födde min dotter, men smärtan och glädjen i de två upplevelserna ligger rätt nära.

Äntligen. Oslo, race-dags, och mitt första 24h. Hur spännande som helst. I god form för att vara mig just nu, inte helt redo för ett så långt ultralopp och våldsamt nyfiken på den mentala och fysiska utmaningen. Älskar den här öppna osäkerheten som varje ultra erbjuder: ”allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig”, som Tooticki i Mumintrollen säger.

Surrounded av erfarna löpare som plockar upp sina väl genomtänkta näringstillförsel på borden runt banan. Jag har tailwind, energidryck, i några flaskor, energybars och för få salttabletter. Räknar med att det som finns på officiella vätske- och matbordet ska räcka för mig. Kör samma stil som proffsiga Boel De Geer, inne på sitt elfte 24h (bästa resesällskapet till Bislett). Jag är ingen detaljplanerare, gillar en mentalt ”lösare” stil i omkringjoxet. Har dessutom tålig mage och har hittills inte drabbats av problem vad gäller att få i mig det jag behöver.

Rent märkligt vad fort tiden går när man har flyt, tio timmar så där bara. Rundbana på 546 meter passar mig perfekt. Ingen risk springa vilse. Vad tänker man/jag på under ett ultra? Jag vet inte. Mycket och ingenting. Lite småprat då och då med de andra som springer, men mest är man i sitt eget mentala landskap. Jag tänker flyktigt ändå koncist. Funderar över vad och när jag ska äta och dricka. Vad är klockan, hur långt har jag sprungit? Jag är här, jag är med, de där vanvettigt underbara insikterna drabbar mig, tårarna rinner en stund, jag är lycklig, i det här sammanhanget är alla glimrande varelser.

Jag ser de andras kamp. Nån sitter på en bänk och gråter, in no good spirits, jag springer fram, hon säger nåt och jag är så tom i huvudet att jag bara smeker hennes kind och drar vidare. Min kris kommer när vänstra ankeln svullnar. Det gör ont. Jag blir lite orolig, inte över smärtan, men över om det blir värre. Byter skor, ingen skillnad, byter tillbaka som nån sorts mental pepp. Går och plötsligt känns nattens timmar oändliga. Har dom alls ett slut?

Men jag är fokuserad. Kanske har jag nytta av de där svåra åren i ”vanliga” livet. Mental träning naturale så att säga. Hur som helst, Ellen Westfelts support Johnny Hällneby vrålar ”fokus” till mig och jag älskar det. Fokuseringen är en av källorna till glädjen i ultra. Den där fokuseringen som är starkare än alla tankar, som knappt ger rum för några tankar. Som samtidigt är en närvaro i sammanhanget. Fatta magin i ultralöpning.

Jo, det var ett möte med ”mig själv” där i natten. Eller, vem möter jag? Kroppen i sin råa sårbara styrka, viljan som går åt ett enda håll (fokus), men gud, this pain och det är det här jag älskar. Faktiskt: den där inuti-mig, bara å buga i vördnad över hennes life-force. Eller vad finns för ord för att beskriva det här?

Så den här unga killen, Erik Justus Grünert, som outtröttligt, och här pratar vi timmar! supportade alla, sprang med kannan fylld med is, hejade, peppade, tror han fick varenda löpare att känna sig unik. Cool inkarnation av mednärvaro.

Den berömda sista timmen var just så mäktig som jag fått beskrivet. Bisletts katakombliknande bana är ljusaste platsen på jorden. Jag springer varv på varv, ger allt jag har (har jag så mycket kvar?!) och plötsligt, är det slut. Jag lutar mig väggen och gråter. Skakar, darrar, vill sätta mig, men kommer inte ner. Jag har sprungit 183,725 km (i ett lopp där ”hur många som helst” fixade över 200 km), 11:a av 35 damer.

”Run free” (Caballo Blanco) och jag gjorde det. Den här gången gjorde jag det på riktigt, I ran free, därför var det här ett av mina bästa lopp (även om jag känner ett ynkesting av besvikelse över att jag inte nådde en bit över 190 km, kändes som jag hade det i benen, men den lätta känslan får fördjupa lärdomarna från det här loppet, bidra till att jag hoppeligen mognar till nästa 24h och ah ja, ju lättare sätta pb nästa gång på det här viset).

Sprang osupportad, men fick support och stöd i nödens stund, tack: Johnny Hällneby för spot-on-pepp och liniment, Rune Larsson för kort info om foten och saltlösning mm, Maria Thomsen för saltlösning och så hon, Arne-supporten, som fyllde mina flaskor. Och många av de andra löparna för mental energitillförsel och för just being in this beauty & pain together.

20141122 Bislett-24-foto björn hytjanstorp

Foto Bjørn Hytjanstorp

Publicerat i Tävlingar, Ultra | Märkt | 8 kommentarer